det var en helt vanlig dag jag skulle åka hem
jag klev på bussen klockan kvart över fem
jag stod och drömde som jag gjort förut
när jag plötsligt råka titta ut
jag såg ett leende som ingrid bergmans
jag såg något som jag inte trodde fanns
där går hon, som om inget hade hänt
där går hon, som en ängel gud har sänt
där går hon, var kom hon ifrån
där går hon, som bara hon kan gå
du kan kalla mig patetisk, och kalla mig naiv
men det är såna små saker som räknas i ett liv
om jag ändå visste vad jag skulle säga
men nån poet det lär jag nog aldrig bli
så jag försöker se ut som det regnar
varje gång som hon går förbi
där går hon, som om inget hade hänt
där går hon, som en ängel gud har sänt
där går hon, vart kom hon ifrån
där går hon, som bara hon kan gå
där går hon, som om inget hade hänt
där går hon, som en ängel gud har sänt
där går hon, och himlen blir blå
där går hon, som bara hon kan gå
där går hon…
